Motorik vs Koordination – vad är vad?

Begreppen motorik och koordination blandas ibland ihop och  används inte allt för sällan synonymt. Men det är en tydlig skiljelinje mellan dem – den ena sker inne i kroppen och den andra kan betraktas utifrån.

Koordination kan definieras som; ”nervsystemets och musklernas förmåga att samordna kroppsrörelserna, både i förhållande till de olika kroppsdelarna och till omgivningen samt till den rörelseuppgift som ska utföras”. Det vill säga den rörelseförmåga som kan betraktas utifrån.

Motorik kan definieras som; ”de fysiologiska processerna i nervsystemet och musklerna som styr och påverkar individens rörelseförmåga och koordination”. Det vill säga motoriken går inte att betrakta utifrån utan är något som sker inne i kroppen.

Men både motorik och koordination är nära sammankopplade. När koordinationen förbättras är det alltid ett resultat av att de motoriska processerna har förfinats och utvecklats.

Koordination är också starkt kopplat till den aktives totala fysiska kapacitet. De olika delkapaciteterna; styrka, kondition, uthållighet, snabbhet, spänst, rörlighet och stabilitet spelar stor roll för förmågan till ett väl koordinerat rörelsemönster. Speciellt när vi pratar om grenspecifik och rörelsespecifik koordination. Därför är koordination en delkapacitet som alltid tränas i samband med de andra delkapaciteterna och med en bestämd rörelseuppgift som inte alls behöver vara grenspecifik men ändå med syfte och effekt att driva den aktives förmåga framåt.

Utveckling av koordinationen bygger på det motoriska systemets förmåga till återkoppling och korrigering. I varje ögonblick som en rörelse utförs får hjärnan återkoppling från nervändslut och sensorer via nervsystemet ute i kroppen. Den avsedda rörelsen jämförs med både den planerade rörelsen och den effekt som blev. Blixtsnabbt bearbetas informationen och rörelsen korrigeras för att få avsedd effekt. Den här förmågan är mycket träningsbar och är en del av den så viktiga inre återkopplingen.

Yttre återkoppling från ledare, tränare och andra personer i omgivningen har en tendens till att minska den aktives förmåga att ”lyssna in” sin egen inre återkoppling vilket kan få till följd att utvecklingen hämmas. Viktigt att ha med sig i sitt ledarskap mot de aktiva. Det betyder inte att yttre återkoppling inte är viktig för de aktivas utveckling men ska doseras på ett sätt som är anpassat efter situationen, rörelseuppgiften samt den aktives individuella förutsättningar.

Artikeln är skriven av Robert Hanssson.

Läs fler artiklar om Träningslära >>