Flyt och tajming i åkningen ställer krav på hjärnans förmåga till antecipation

Under åkningen behöver åkaren anpassa, utnyttja och hantera de yttre krafterna. Det görs genom väl avvägda rörelser där åkaren hela tiden möter nya förutsättningar, unika för varje givet ögonblick.

Genom muskel- och ledsinnet får hela tiden hjärnan information om bland annat åkarens position, ledutslag och vilken kraft åkarens muskler utvecklar. Informationen når hjärnan, tolkas och ges mening inom en mycket kort tid. Men då ett perfekt tajmat rörelsesvar behöver komma i samma ögonblick som kraftförändringen hinner inte åkaren med hjälp av bara det få flyt och rätt tajming i sina rörelser. Åkaren behöver ligga ”steget före”.

Hjärnan har en förmåga till antecipation; vilket innebär att kunna förutse riktning och storlek på kommande externa krafter. Inom skidåkning, och i egentligen alla andra sporter, är det en viktig del av den rörelsetekniska utvecklingen att utveckla förmågan till antecipation för varje ögonblick och situation som åkaren kan utsättas för.

Förmågan att förutse storlek och riktning på externa krafter är mycket träningsbar och förbättras hela tiden som åkaren utvecklar sin grenspecifika koordination (tekniken).

Förenklat sett kan man säga att antecipationen tränas under den ordinarie träningen på två olika sätt där båda sätten kompletterar varandra och maximerar utvecklingen. Dels genom en genomtänkt allsidig belastning där åkaren under både barmarksträningen och träning på snö skapar förutsättningar till mer grenspecifik antecipation. Dels genom grenspecifik träning med många och mindre variationer för åkaren att hantera. Gemensamt för båda sätten är att utvecklingen inte är behjälpt av verbal feedback från tränaren.

Ett exempel där förmågan till antecipation är en förutsättning är puckelåkning. De farter som elitåkarna åker i skulle vara helt omöjlig om inte åkaren hela tiden ”visste” vilken kraft de hade att hantera. Under träningen samma dag innan tävling är det just bland annat antecipationen som ska finkalibreras för att maximera förutsättningarna för att nå upp till sin maximala förmåga.

Ett exempel i vardagen där antecipationen varit bristfällig, och som de flesta någon gång har upplevt, är när man inte sett att det varit ett steg till i trappan. Sista steget blir mycket hårt och inte alls med det flyt som det vanligtvis är när man går i en trappa. Att gå i en trappa bygger på att man vet, antingen genom att se eller genom erfarenhet, avståndet mellan trappstegen och därigenom den kraft som uppstår i mötet med nästa trappsteg.

Läs fler artiklar om Träningslära >>